Hiroshima – intryck som ger avtryck

Rester av en företagsbyggnad i Hiroshima. Alla utom en person dog i denna byggnad.

Få ortsnamn väcker så mycket känslor som just Hiroshima. Det finns förstås många sätt att närma den katastrof som drabbade staden 6 aug 1945, dagen då världens första atombomb släpptes över staden. På WSJ har man valt att fokusera på temat Fred och låter alla deltagare göra en dagsresa med buss för att delta i Hiroshima Peace Programme.

Solen hinner knappt gå upp förrän avdelning Kaffe har sin avfärdstid 05.50. Frukost fick avdelningen med nöd och näppe med sig. Att få iväg 2000 scouter/dag kräver sin logistik.

Efter en bussresa på drygt två timmar är man framme vid Peace Memorial Park Area, en vacker park med museum, minnesmonument och rekreationsmöjligheter. Flera i  avdelningen är mycket pålästa och intresserade av andra världskriget. För andra blir det första gången man lär sig om platsens ödesmättade  historia.

– Jag kunde inte så mycket om detta innan, men filmen vi såg på bussen på väg hit om museet och Hirosimas historia, var både bra och sorglig, säger Ellen Hillen.

– Jag har läst en del i skolan, men man undrar ju ändå vad museet innehåller. Är det bara bombade saker? undrar Tim Lindhe.

 

Ja, hur gör man en utställning om något så fruktansvärt som hur en stad helt oväntat bombas, nästan totalförstörs och dessutom får mångåriga effekter av radioaktiviteten? Första rummet är uppbyggda stadsruiner som man får ta sig igenom och så dyker plötsligt skräckscenerna upp. Montrar med flyende, sönderbrända människor. Trasiga kläder, foton på döda, modeller av utplånade stadsdelar. Utställningen väjer inte för det hemska, men har också med många föremål och personliga ägodelar som ger liv till alla människoöden. Till exempel en dammig klocka som stannat på 08.15. Tiden då bomben exploderade 600m över staden. Ett minne av att tiden för många faktiskt tog slut just detta klockslag.

Hiroshima - A-Bomb Museum Many pictures of watches show how time is frozen for every timepiece in Hiroshima

Tyvärr är det alltför mycket folk i utställningen. Personal står och  ropar ”Please, move forward” och det omöjligt att ta till sig allt i sin egen takt. Inte riktigt det sättet man vill ta del av denna kulturella plats.

– Detta liknar ju mer kofösning, suckar avdelningsledare Fredrik Lewin. Och våra deltagare som är så vana att få gå och sköta sig själva.

hy0hCsy92dtbEq7DJt3Jkw9GpcaVyW-vLAmAQHiimO4,IZpIyV9f52p-rNZgdmB4CPyZE9v1iRbrl1lnSPxeLNg[1]

Oliva Borgström, Tim Lindhe och Ellen Hillen

En som kan mycket om händelserna kring atombombningarna, både här och i Nagasaki, är Olivia Borgström.

– Jag skrev om detta i 7:an för jag var så intresserad av andra världskriget och speciellt det som hände i Japan. Kolla, där hänger en prototyp av bomben de fällde – Little Boy.

-Oj, den var inte liten, utbrister Tim Lindhe.

BxMGnaSK7pS6tF5CfUKJuB3JlnzSdYrrcfUhOggR_KU[1]

– Den de fällde över Nagasaki gav de namnet Fat Man. Fast att det blev Nagasaki var egentligen ett misstag, berättar Oliva Bergström.

I nästa rum visas stora svartvita bilder på brännskadorna några av de drabbade fick.

Ellen Hillen väljer att ta en annan väg

– Det där vill jag faktiskt inte se, säger hon självinkännande.

I slutet av utställningen visas filmer där överlevare berättar sina historier om vad som hände dem 6 aug 1945. Flera av Kaffedeltagarna sitter som klistrade vid skärmen för att ta del av vittnesmålen.

zdIEOyhq4jWRBmfndMlsZ9FGpE_Znhq7G0UDLXbpxUE,yCQYfpA903lvrgsc59VZ1IJfNapSx_EE3XBGUdDyj4g[1]

Avdelningen Kaffe betraktar fängslade vittesmålsfilmerna.

– Det var spännande att se denna utställning. Det var hemskt att se, men jag trodde inte var så allvarlig skada som orsakades. Det är bra att ha sett så man förstår varför man inte ska kriga och ha atomvapen, säger Tim Lindhe på vägen ut i parken.

Som del i programmet är det en samling i konferenscentret där alla scouter få se en kort film och lyssna på uppläsningar av texter och dikter från några överlevare. Texterna är skriva av barn några år efter själva händelsen. Det är enkelt och koncentrerat formulerat, men ack så kärnfulla och hjärtskärande texter. Stämningen är påtaglig känslofylld i den stora lokalen.

Avslutningsvis får ett tiotal frivilliga scoutungdomar komma upp på scen och leverera sina tankar efter att ha besökt Hirosima.

I parken finns flera minnesmärken. Många känner till berättelsen om Sadako, flickan som överlevde bomben, men som drabbades av strålningen och fick leukemi efter något år. Hennes försök att vika 1000 papperstranor i hopp om att då bli frisk, lyckades tyvärr inte. Hon står idag som staty med mängder av papperstranor nedanför som vikts av barn från hela världen.

Där står också Atombombsdomen, ett byggnadsskelett av en fabrik som förstördes av bombexplosionen ovanför.

Olof Roschat och Albion Hindorf står i parken och betraktar. Att stå i denna vackra park och blicka ut över floden och domen idag, gör det inte lättare att greppa de fasor som utspelade sig här.

– Fascinerande hur just denna Domen inte jämnades helt med marken så som mycket annat runt omkring.

5Ni0McRxMyr7V31hh3ubfue_oFiBPJ32drIePDCDwkc,RezxA6KavHrzE5MKl0JylZMoJtgfO9Rvw9PNIljbWjs[1]

Olof Roschat och Albion Hindorf

Hirosimas scouter erbjuder också besökarna att ta del av fredstemat på kreativa sätt. I ett rum får man pröva kalligrafi och sedan skriva ”WA” (lägrets tema) på en solfjäder. I rummet bredvid instrueras scouterna i att vika papperstranor, som ett minne till Sadako och som ett budskap om fred.

1wwSLQEZeTVZe8xxjTwohGS-cLkNXGNNDVUojiHFOIM[1]

WJJ50EO2ltniHT4ilVRIzQdNljv2eTI9e3FNpSowoZU,ZeCzex5oQ6Vdaiz3wIvquys3WxIUvZ6GZIldtKFszLo[1]

 


 

Att besöket gjort avtryck, det märks. Det är svårt att hitta de rätta orden, men så här sammanfattar några röster ur Kaffe dagen i Hirosima.

 

– Jag tycker det var väldigt intressant att ha fått vara här, man har ju hört mycket om Hirosima. För mig var detta mer än jag förväntat mig, en riktig mental resa!

Oskar Månsson

 

– Allt det jag lärt mig i dag, det kan man  inte läsa sig till. Det behöver man få uppleva, och det fick jag idag!

Erik Danielsson

 

– Det var väldigt fascinerande, allt var både rörande och fint. Bäst gillade jag Sadako monumentet.

Cecilia Larsson

Till sist ytterligare en röst, i form av en av dikterna, skriven av en  överlevande pojke:

when an atomic bomb falls
days becomes night
and people become ghosts

Hatsumi Sakamoto


Det här inlägget postades i Uebu, Uebu Feature av Mattias Walan. Bokmärk permalänken.

3 reaktion på “Hiroshima – intryck som ger avtryck

  1. Tänk om alla världens ungdomar fick göra ett besök här!?
    Då hade vi troligtvis haft mycket förre krig.
    Ett mäktigt besök som sätter spår för resten av livet.
    Tack för att vi år följa er!
    Timpas föräldrar Carina o Mats

  2. Tack för era dokumenterande erfarenheter från Hiroshima,tack för att ni förmedlar era erfarenheter från besöket.
    Det påverkar er och oss som har förmånen att få följa er i en positiv riktning.
    Förhoppningarna ligger hos en yngre generation,om en mer fredlig värld.

  3. Tack för den här fina artikeln!
    Det är genom att lära oss om historien och hur vi hamnat där vi är idag, som vi kan påverka framtiden i en bättre riktning. Vi får inte skygga för att tänka på och minnas det som faktiskt hänt även om det är förfärligt. Kanske speciellt då måste vi våga minnas…
    Så bra att ni fått vara där och uppleva, känna in, göra era egna iakttagelser och förstå mer av det som varit. Låt det bära er fram mot en ljus framtid där vi människor lever mer som man gör under en WSJ; i fred, samförstånd, vänskap och acceptans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>