Över staden som aldrig tar slut

Foto: Martin Ruist

Avdelningen Samuraisillen är i början av sin rundresa. Det är deras första dag och de börjar sitt Jamboreeäventyr så högt upp man kan komma i Tokyo: i Skytree.

Foto: Martin Ruist

Erik Solfors, Julia Ekeblad och Jenny Aspström roas av de dansande maskotarna.

Precis när avdelningen kliver ut ur hissarna börjar en sång- och dansuppvisning. Dansarna är utklädda till Tokyo Skytrees maskotar – tre asiatiskt tecknade små figurer. För en svensk ser figurerna barnsliga ut och musiken är typisk japansk j-pop-inspirerad reklamjingel. Många av scouterna i avdelningen har svårt att hålla sig för skratt och några går till och med iväg till en annan del av våningsplanet.

”Det är så stort och häftigt bara att vara i Japan att man nästan glömmer bort lägret”

– Johanna Sahlberg

Efteråt kommenterar Johanna Sahlberg, Nils Walter, Rebecka Östlund, Olivia Järpedal Christensson och Anton Gustafsson att musiken var bra.

– Men utsikten här uppifrån är bättre, säger Johanna Sahlberg.

Det de mest ser fram emot under resan är att få träffa folk, och naturligtvis själva lägret.

– Det är så stort och häftigt bara att vara i Japan att man nästan glömmer bort lägret, men det är ju det vi har åkt hit för. I alla fall jag, säger Johanna Sahlberg, och Rebecka Östlund håller med.

Foto: Martin Ruist

Erik Solfors utforskar Tokyo med hjälp av de interaktiva skärmarna uppe i Skytree.

Japan är ett högteknologiskt land och därför är det kanske inte särskilt förvånande att det runt hela Skytree finns avancerade bildskärmar som visar mer information om vad man kan se. Detta fascinerar många av deltagarna i Samuraisillen. Erik Solfors och Lukas Lindén står en bra stund och utforskar de olika funktionerna. Här kan de både zooma in på enskilda byggnader och se hur Tokyo ser ut på natten.

Foto: Martin Ruist

Jenny Aspström, Erik Solfors, Johan Cammersand och Julia Ekeblad tittar ner på marken 350 meter under dem.

På utkiksvåningen i Tokyo Skytree kan man inte bara blicka ut över Tokyo som åt alla håll aldrig verkar ta slut. Man kan också gå ut på ett glasgolv och titta rakt ner på marken som ligger där 350 meter längre ner. Det är läskigt, men Erik Solfors, Jenny Aspström, Julia Ekeblad och ledaren Johan Cammersand vågar sig ändå ut.

Det här inlägget postades i Uebu av Martin Ruist. Bokmärk permalänken.

En reaktion på “Över staden som aldrig tar slut

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>