Patrull36, Fuji san.

image

Fuji!
Shinkansen tar oss till berget med stort B.
Alla är lite nervösa inför en av de aktiviteter vi verkligen sett fram emot. Nu är det dax.
Vi tog bussen upp till station 5 på Fujinomiya, den blå leden.
Här vilade vi minst en timme, och redan då började vi klä på oss…

Klockan 17 startade vi vår klättring, vädret var hyfsat och vi var taggade. Raskt avverkades ett par etapper helt enligt plan. På 7:e stationen hade vädret blivit lite blåsigare och kylan kom krypande. Detta var något helt annat än Desert camp :)

Vi var lite konfunderade att det inte fanns något lä, om man inte betalade, antingen 200 för toa eller 400 för en kopp te.

Halva patrullen var för frusna för att fortsätta och bestämde sig för att de ville stanna på Station 7 och vila innan fortsatt bestigning. Att sova inomhus mitt på Fuji är inte det billigaste, så de som inte ville betala 5500 fortsatte sin vandring.

Resten av patrullen fortsatte uppåt. När de hittade lä tog vi en lång paus, tittade på stjärnor och myste, tätt ihopkurade på den steniga stigen.
Tyvärr stängde stationerna tidigare än vi trott, så den enda ”värmen” som bjöds var de ouppvärmda dassen.
Vi jobbade oss uppåt allteftersom vädret blev blåsigare och temperaturen sjönk.
Vi fortsatte rasta när vi hittade lä, men det var rätt obekvämt, alltid en sten som stack ut på fel ställe.
Eftersom vi börjat rätt tidigt hade vi ett par timmar att slå ihjäl innan soluppgången. Vi och många andra halvsov både här o där, samtidigt som vi undrade hur vädret var längre upp.

Sista timmarna blåste det rejält, samtidigt som det var väldigt fuktigt i ”molnet” som omgav berget. När vi nådde toppen, ca 3:25, hade det börjat regna också.
Vi hade på oss alla kläder i dubbla lager men frös som hundar ändå.
Det var mörkt, kallt och blåsigt på toppstationen, inte ens dassen var öppna.
Vi kurade ihop oss med en del andra scouter som också var där och väntade på soluppgången.
När dassen öppnade kl 4 skyndade vi dit för att få lite lä och komma undan regnet.
Att se någon soluppgång var inte möjlig i detta väder, och vi väntade på andra halvan av patrullen. Kl 5 öppnade shoppen och vi och alla andra klämde in oss där för skydd o värme. Då började det åska också.
Vi gjorde ett försök att gå till högsta toppen men det blåste typ storm. Vi väntade lite till innan vi påbörjade nedstigningen.
Vi gick en bit på kratern, och höll på att blåsa iväg när vinden tog i. Regnet tilltog och vinden piskade. Vi var återigen genomblöta, och nu också skitiga, då vägen ner, Yoshida, består av svart och rött lavagrus. För varje krök på stigen steg temperaturen och humöret.
Väl nere sken solen och det kändes overkligt att natten varit så lång och kall.

Det här inlägget postades i IST-blogg och märktes av monicajohansson. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>